Mars 2023 svalde jag mitt sista p-piller. Det var nästan högtidligt. Jag lade ner burken i byrålådan, stängde den och kände att någonting nytt hade börjat. Äntligen. Vi hade bestämt oss. Vi skulle försöka bli gravida, och jag var så taggad att det nästan gjorde lite ont i kroppen.
Dagen efter klickade jag hem ägglossningstest, graviditetstester och boken It Starts with the Egg – en bok som verkar vara obligatorisk läsning för alla som ger sig ut på den här resan. Är du här och inte har läst den? Skaffa den.
Sedan blev jag den personen. Ni vet. Appar, basaltemperatur, en kalender som såg ut som ett hemligt kodspråk. Och ja, jag räknade självklart fram varje tänkbart förlossningsdatum – för varje månad, för varje chans. Januari? Tydligen föds världens smartaste personer då. Newton, Mozart – just saying. Juli? Sommarfödd, perfekt timing efter semestern, då hinner min partner också vara med längre än de två obligatoriska veckorna.
Vi anpassade hela vårt liv efter min livmoders schema – resor, middagar, allt.
Varje månad samma rutin: ägglossning, hopp, väntan, googla symptom klockan två på natten, övertolka allt, testa för tidigt. Och sedan testa igen. För den första kanske var felaktig. Eller så var det för lite urin. Eller så har HCG inte börjat stiga än… Och sedan håller man upp testet mot fönstret i solljuset för att se om det kanske, möjligen, möjligtvis skymtar en skugga av ett streck. Fråga inte.
Det var vitt. Tomt. Negativt.
Det är en speciell sorts ledsamhet, den där. Att sörja något man aldrig haft. Att stå på ett kallt badrum och stirra på ett streck och känna att hela månaden bara… pyste ut.
Jag vet inte hur den här resan slutar. Men jag skriver om den. Ärligt, och utan att låtsas att det är lättare än det är.
Välkommen hit ❤️
Lämna ett svar